Det har inte varit lätt för mig alla gånger i livet, vi kan börja med skolan, jag blev mobbad nästan hela min skolgång, dels för mitt utseende, överbett, korta växt, jag ler aldrig med öppen mun längre, och för min stora rumpa, jag har alltid haft stor rumpa, jag hade inte dom nyaste / dyraste kläderna, eller mobil, det var killarna som mobbade mig hela tiden, och mina betyg sjönk för att jag inte orkade fokusera efter allt som hände i skolan och hemma, hemma ska okså vara en plats att vara trygg på, men ändå var jag stark och gick till skolan, jag fick ofta tid hos kuratorn på skolan, men det hjälpte inte alls, jag trodde just då att skolan skulle vara en plats som man kunde känna sig trygg på, och att få utveckla sig i sin egen takt, men inte för mig, även i klassrummet var det jobbigt för mig att vara, jag fick alltid sitta i ett annat rum, så ska det inte behöva vara, man ska vara trygg i sitt eget klassrum, jag är tacksam över den kompisen som faktiskt fanns vid min sida och stöttade mig, en sån vän bör alla utsatta ha, även om man inte är utsatt förstås, varje morgon så försökte jag hitta en annan väg att ta mig till mitt skåp, så jag skulle slippa att bli spottad på, jag kände alltid en lättnad när skoldagen var slut,

 

om man ska se det ifrån hela början så levde jag ihop med föräldrar som drack konstant, men pappa slutade med spriten för våran skull, men jag fick skit för allt annars, jag är ju äldst av mina syskon så jag fick ju ta den skiten, självklart kunde inte mina föräldrar belasta det på mina mindre syskon, min mamma skiljde sig ifrån min pappa, hela det var ett helvete för oss att gå igenom, känslomässigt, och jag fick en pedofil som styvpappa, som okså var alkoholist, fast det var bara mig han rörde, vad jag vet, jag är glad att det inte gick så långt till sex, men att han hade fått "smak" på mig, rådde det inga tvivel på, jag låste mitt rum varje kväll, och han ville att jag skulle låsa upp dörren, men det gjorde jag inte, den nyckeln till mitt rum var en frihet för mig, frihet ifrån hans äckliga händer, men jag var stark att säga ifrån, ibland lyssnade han, ibland inte, jag tappade orken ett tag, och då sa jag inte ifrån, tänk dig själv, ens egna styvfar, min mamma ville inte ens tro på mig, hon trodde att jag skojade, vem skojar om något sånt? när jag var 17 år, efter min dotters födsel, så vågade jag berätta vad han hade gjort med mig, jag gick till polisen, men med brist på bevis så blev det ingenting, detta höll jag inom mig i flera år, och det var försent att anmäla han, nu står jag här idag, med dom hemska minnena som min hjärna tillåter att ha kvar, jag vill att han okså ska lida, lika mycket som jag gör / gjort,

 

tonåren var hemsk för mig, dels att min egen mamma fick psykbryt på mig, för ingenting, en dag fick jag nog och tog upp en planka ifrån marken och jag sa till min mamma om jag skulle slå ihjäl henne, hon hade dragit mig i håret för ingenting, och hennes andedräkt stank sprit, jag såg att mitt hår satt fast i hennes hand, man rör inte mig ostraffat, men jag började att gråta istället, kontakten med min mamma var inte så bra just då, jag var mer pappas tjej om man säger, jag var så kluven som person, jag sökte tröst hos killar jämt, men det slutade ju med att man blev sårad istället, jag försökte skada mig själv jämt, men vågade inte riktigt fullborda det, för jag tänkte på dom som faktiskt skulle sakna mig, R blev min räddning ifrån all skit just då, 

 

jag har även sett mycket skit som man inte ska se som barn, att få sitt hem helt förstört av en person med en lie i handen, det är ingen fin syn, det sitter kvar än, jag skäms inte över att berätta om hur min barndom / tonårs liv har varit, för det är INTE MITT fel det som har hänt, så som jag har växt upp ska INGEN behöva växa upp och det som jag har sett ska INGEN behöva se, jag är tacksam att jag finns kvar i livet idag, för vem vet hur det hade slutat egentligen? mitt mål här i livet nu är att ge min dotter den barndomen jag aldrig hade, det har varit svårt, för hur ska en bra barndom vara? det vet inte jag, men jag har kommit en bra bit på väg, fast jag har djupa sår som fortfarande inte är läkta, mina föräldrar vågade aldrig erkänna sina brister, därför fick jag lida, detta skriver inte jag för att få status, men jag vet precis hur det är att ha en tragisk barndom, alla förtjänar en BRA barndom, inget barn ska behöva råka illa ut och det är aldrig DITT fel, ja, det finns dom som har det värre, mycket värre, men att jag skulle uppleva detta, det kunde jag aldrig tro, men jag lever, och jag är så tacksam över det, Mitt förflutna är tungt att bära på, men framtiden är ljus, 

 

 Detta inlägg går inte att kommentera!