Ända sen jag började skolan så visste jag att det var något fel på mig, varför var alla andra bättre än mig? jag var oftast segare än alla andra och jag fick speciell hjälp i skolan, men jag var ändå alltid skötsam, frökens gull typ, jag har fått min diagnos nyligen och jag måste säga att det har tagit ganska hårt på mig, jag vill inte ha något jävla funktionshinder, jag har haft ett rent helvete med detta, mycket ångest / ångestattacker, även lite social fobi är inblandat, jag måste alltid ha med mig någon när jag är ute och går, jag får panik annars, jag vill vara normal, nu tänker jag mer: varför kan inte jag ha ett jobb som alla andra? jag har haft 3 jobb som jag inte har hängt med i eller tröttnat på, tack vare detta, Vardagen är iallafall inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen,

 

detta har även drabbat min mammaroll, men ändå så duger jag som jag är, man får tänka så för att komma någonstans här i livet, men jag skäms inte för mitt funktionshinder, för det är en del av min personlighet, och mig själv förstås, jag har en enormt inre rastlöshet och när jag får tråkigt så ser man det, och om inget går som jag har planerat så är hela min dag förstörd, jag har även sjukt många tankar i huvudet som okså gör det jobbigt, speciellt på nätterna, då är dom som värst och många, ja, ni skulle vara inne i mitt huvud för att förstå hur jag funkar som person, men jag vill alla väl trots allt, ibland tar jag till ton för att få uppmärksamhet, och säger man något elakt till mig så har jag svårt att släppa det, och jag snäser oftast tillbaka som svar, och man kan verkligen säga att jag får damp ryck ibland och gör något tokigt, mitt seende på livet är annorlunda än andras, och lite svårare,

 

Detta inlägg går inte att kommentera!